ErikaSabine

Roggan körde just hem mig från Sarali,
och i bilen lyssnade vi på en sån där kärlekslåt som verkligen berör!
Just då kom jag och börja fundera över kärlek, första kärleken och det ständiga sökandet efter kärleken.
Jag ställer mig frågan, varför dyker samma ansikte upp i mitt huvud varje gång jag lyssnar på en sån där kärlekslåt.
Det sägs att man inte någonsin kan glömma den första kärleken, och detta är ju uppenbarligen sant !

Jag har så många svar till mig själv, efter 3 år av betänke tid så har ja rättat ut och kommit på en del.!
Jag vet att jag var dö kär och att ja va nära att gå under när det tog slut.
Men ja förstår ju också varför det tog slut, och det har jag ju accepterat!
eller ? :S

Kanske tanken fanns att om några år kanske det vi hade skulle fungera, då vi båda var vuxna människor.
Vi vet ju alla att den första kärleken, eller Ungdomskärleken förmodligen inte håller livet ut, och detta eftersom den människa man är i ungdomen inte är densamma som den människa man är när man hittat sig själv och blivit vuxen!

Jag vet att jag var mer kär än honom, Jag visste att han va min första kärlek, men ja visste även att de inte skulle hålla tills vi va 80 år.
Han va inte bara en av mina ungdomskärlekar, ni vet såna som man byter hip som hap och inte känner tillräckligt för, men just en sådan var jag för honom.
Det stör mig att hans ansikte ska komma upp i mitt huve och att jag inte dyker upp i hans eftersom vi inte hade samma känslor.

Jag får för mig att det är hans ansikte som dyker upp i mitt huvud för att ja aldrig Älskat någon annan!
Jag är trött på att blicka tillbaka, och hoppas på något som kanske ändå inte är min dröm så som jag fått för mig.
Jag behöver få veta att det finns någon annan som jag kan älska så som jag älskade honom.

Fäller en tår när jag skriver detta och känner mig patetisk!

Jag vet att det finns många därute som jag skulle kunna älska men jag är trött på att leta.
Det är alltid samma visa!
Jag har en tendens att göra mig själv till en sk. rebound!
detta gör att de känslor som dessa personer får för mig bara är tröst känslor, och trygghetskänslor.
Det är klart att de är tacksamma att ja hjälpt dem igenom sitt jobbiga,
men när de förstått att de inte hade mer än såna känslor för mig, så är det tack och hej.
Men vad händer då med mig!
sviken om och om igen.
Hur ska jag hantera detta, sluta vara en rebound när det är det ända jag vet.

Vilket som så är jag TRÖTT på allt jävla kärleksdravel.
tänk om det inte varit så att man skulle hittat sin själsfrende, att det skulle vara lika bra och att man skulle vara lika glad genom att bara ha sig själv.
tänk om världen och alla dess människor fungerat så!
då hade inte detta eviga sökande funnits!
Det är som om det är inprintat i huvet att man MÅSTE hitta sitt livs kärlek!
Då är det ju inte så konstigt att man ständigt söker och blir besviken när man inte hittar rätt!


Nu blir det en cigg och sen sängen godnatt!



Kärlek